Hur det började - Chapman

Chapman var gruvingenjör och var placerad i Chile under en period av sitt liv. Han jobbade för American Anaconda Copper Company och en del av koppargruvorna fanns på en höjd av 3000 m ö h. En lokal smed visade honom en dag en päls från chinchilla som han fått från en indian. Pälsarnas skönhet gjorde stort intryck på Chapman och han frågade om inte smeden kunde fånga några levande chinchillor åt honom.

Chapman ordnade expeditioner i anderna och han hade 23 chilenska indianer som sökte efter och fångade in chinchillor åt honom. Detta startade 1919 och fortsatte under tre års tid. Det som eftersöktes var ungefär ett dussin chinchillor lämpliga för transport till USA och de skulle vara lämpliga för avel. Eftersom restriktioner gällde som förbjöd jakt och fångst av chinchillor sökte Chapman tillstånd för att få fånga dem och tillstånd söktes även för att frakta dem till USA.

Mathias F. Chapman

Efter ett tag kom en av de chilenska indianerna tillbaks bärande på en chinchilla in i Chapmans läger. Det blev Chapmans första möte med en levande chinchilla. Chinchillan, som var en hane, hade varit instängd i en tunna och hade fraktats i tunnan, fastspänd vid sadeln på en häst, i ungefär elva dagar.

Chapman fascinerades av att chinchillan hade överlevt i stort sett utan mat och vatten i tunnan. Men han förfasade sig att det stackars djuret inte fått äta eller dricka och ville genast ge honom vatten.

Indianen talade då om för honom att det skulle döda chinchillan direkt och han ville genast ha sin betalning, då han fruktade att han inte skulle få betalt om chinchillan dog. Chapman köpte chinchillan. Ur detta första möte med en levande chinchilla, föddes en idé hos Chapman om att hålla chinchillor och föda upp dem i fångenskap hemma i USA. Först var hans tanke att de skulle vara sällskapsdjur, men senare dök tanken upp på att hålla dem för pälsproduktion. Hans kontrakt för gruvbolaget gick ut 1922 och då avsåg han att istället starta uppfödning av chinchillor.

Chapmans läger högt uppe i Anderna.

I oktober 1921 skriver Chapman i sin dagbok:

”Manuel Gonzales har meddelat att han fångat in ett chinchillapar. Han hade sökt chinchillor åt mig en längre tid, men aldrig tidigare lyckats fånga några. Jag var otålig att få se dem, så jag red upp till hans ställe i morse. Han höll de två chinchillorna i en krutlåda och de var ganska vilda. Efter att ha satt handskar på sig, sträckte Manuel in handen efter dem. Han berättade att honan var den som var lite större och bredare av de två och att hon snart skulle ha ungar. Jag hoppas att hon får fem eller sex stycken eftersom det verkar vara så svårt att få tag i vilda chinchillor”.

Självklart fick inte Chapman sin önskan uppfylld. I ett senare inlägg i dagboken skriver han:

”Maggie (som honan blivit döpt till) fick en baby igår kväll. Nan (Mrs. Chapman) hittade den idag. Maggie fick bara en unge och den kan se och kryper runt lite i buren. Den har päls och ser ut som en spindel och den går så roligt. Liksom skuttar framåt och piper som en mus…”

Det markerade området visar oss var de vilda chinchillorna levde.

Chapmans dagbok ska vara full av hans erfarenheter som nybörjare på chinchillor. Han hade ju ingen att lära sig av då han i stort sett var först på att hålla chinchillor i fångenskap. Han skriver att de matade chinchillorna med bröd och sallad och han påpekar att chinchillorna älskar socker. Han gav även chinchillorna vatten trots att hans chilenska arbetare påstod att detta skulle ta död på chinchillorna.

Chapmans läger var beläget i bergen över Porterillos i Atacama-provinsen i Chile, på en höjd av ca 3400 m ö h. Han skötte om chinchillorna och studerade dem i ungefär två år där. Han försökte lära sig hur de skulle skötas för att hålla sig friska och må bra. Han påbörjade därefter sin resa ner från Anderna. Han tog små etapper och när de nådde ca 2400 m ö h, slog de läger och stannade där i ett år ungefär. När snö och is började smälta fortsatte Chapman sin resa ner från bergen. Chinchillorna satt i nätburar som var fastbundna på åsnor.

Mathias F. Chapman med sin favoritchinchilla Pete, som brukade sitta på hans axel medan han gick runt och skötte om sin farm.

Etapperna på resan gjordes för att chinchillorna skulle få en chans att anpassa sig till den nya lägre höjden och allt som det innebar i form av temperatur och syrehalt i luften.

Etapperna ner från bergen var bara de första stegen på hans stora äventyr och resa med chinchillorna innan han skulle vara hemma med dem slutligen. 1923 fick Chapman äntligen tillstånd av den chilenska regeringen att föra ut 11 chinchillor från Chile. Vid tiden för resans start ägde Chapman 17 chinchillor. Han blev då tvungen att välja ut de vackraste och friskaste chinchillorna som han ansåg var de mest lämpliga för avel. Valet föll på 8 hanar och 3 honor. En del källor säger dock 7 hanar och 4 honor.

Reginald Chapman, Mathias F. Chapmans son fotograferad 1937 tillsammans med buren som hans far fraktade de 11 chinchillorna till USA i.

Chapman tog alltså 11 chinchillor med sig. Väl nere från berget fortsatte så resan med tåg ut till kusten där de fortsatte med ångbåt från Iquique till Callao. Han smugglade in chinchillorna på den japanska fraktbåten Anya Maru, som tog dem till San Pedro, Kalifornien. Chinchillorna som var vana vid kyla och temperaturer under noll grader flämtade efter luft i den ovana värmen. Chapman hade låtit tillverka en speciell bur till chinchillorna. Där fanns ett utrymme mitt i buren som under resan fylldes med is, för att inte chinchillorna skulle överhettas. Buren täcktes även in med blöta tygstycken.

Chapmans son Reginald går runt bland chinchillornas stora inhängnader.

Resan tog 40 dygn och under den tiden fick Chapman flera gånger behandla överhettade chinchillor med is för att svalka ner dem. När endast fyra dagar återstod av resan släppte plötsligt chinchillorna all sin päls och Chapman fick ändra taktik och istället svepa in buren med filtar för att chinchillorna inte skulle frysa. Den 22 februari 1923 anlände sällskapet till San Pedro. Chapman säger i en intervju, ”Till slut efter vad som kändes som en hel evighet, kom vi äntligen fram med 12 chinchillor.” En chinchilla hade avlidit under resan och en hona hade fött två ungar.

På Chapmans farm hade chinchillorna stor plats i inhägnade utomhusburar med bolådor. Allt under tak.

Chapmans äventyr med att fånga in och frakta chinchillorna till USA låg till grund för industrin med chinchillapälsar. Inte så positivt egentligen, men om man ser det lite i ett större perspektiv så ledde det även i förlängningen till att vi idag har våra chinchillor som sällskapsdjur.

Det har transporterats chinchillor ut från Sydamerika både före detta och ett fåtal gånger även därefter. Men till stor del härstammar många av våra sällskapschinchillor från dessa chinchillor som Chapman tog med sig till USA 1923.

Interiör från en av längorna med inhängnader. Vi ser här chinchillornas bolådor.

De chinchillor som Chapman tog med sig tros ha fångats på olika platser och därmed tros de kunna ha representerat olika typer av chinchilla. De olika typerna är Lanigera, Costina och Brevicaudata. Andra källor säger att alla Chapmans chinchillor var av typen lanigera. Jag berättar mer om de olika typerna nästa gång….

Mathias F. Chapman dog i december 1934 vid en ålder av 52 år, elva år efter hans införande av chinchillor till USA. Han fick således aldrig se resultatet av sin handling.

Byggnaden är Chapmans "Sales Office".

Uppgifter jag hittat om Chapmans ursprungliga chinchillor:

Dona Inez Suez – Denna honan var den finaste av dem alla.

Pete – Chapman sågs ofta med Pete på sina axlar när han skötte om sina chinchillor.

Old Hoff – Döpt efter den tyska smed som tillverkade buren som chinchillorna forslades till USA i. Old Hoff antas ha uppnått en ålder av ungefär 22 år. Old Hoff var den åttonde infångade chinchillan och hade nummer 8 intatuerat i sitt öra.

Maggie – Honan som Manuel Gonzales hade fångat in. Osäkert dock om hon var en av de 11 som åkte med till USA.

Duque de Tucuman – Troligtvis den första chinchillan Chapman köpte av indianen som kom till lägret. Duque de Tucuman uppskattades vara ca två år när Chapman köpte honom och levde i ytterligare 18 år.

Reginald Chapman tog över chinchillorna vid sin fars bortgång.